Samarbetspartners


 

Som en jojo

När man har skadeproblem är dagarna verkligen upp och ner. När det är en bra dag känner man lycka och det är lätt att vara glad. Framförallt känner man Tacksamhet. Men jag tycker att när jag t.ex tappar mitt armband och sedan hittar det fem sekunder senare, det är en lagom tidslängd mellan förtvivlan och glädje. Inte när det går över ett och ett halvt år och jag inte kännt, idag är det Helt bra... 

Men när nästa dag kommer igen då, när man har trott att nu kanske det vänder!! Fått förhoppningen över att det finns en vacker dag då allt är toppen, och så känner man bara n e j. Att halka bakåt två steg när man ääääntligen tagit ett. Det är tufft. Man minns alltid gårdagen, och rädlsan att hamna i samma läge. Då gäller det att samla kraft och hålla sig positiv. 

Nu låter det som att jag är döende. Jag kan förstå vad ni som är hela tänker när ni läser, "men så farligt kan det väl ändå inte vara att ha lite ont". Eller ni som varit med om värre saker i livet, "vad klagar hon över?" Man får alltid perspektiv från där man själv står. Jag blir bitter och tänker "klena jävel" om jag hör någon som klagar över t.ex. att ha tappat formen efter en veckas fökylning - såå jobbigt. "Jag hade lite ont här en vecka- det var tufft". Jag är trött- hemskt... Det biter inte direkt. Lika lite som mina problem kanske biter på någon annan.

Men mitt liv handlar om skidskytte och jag brinner väldigt mycket för det. Så att hela tiden få kämpa mot skador är inte lätt. Men jag har kämpat, hållt mig positiv för det mesta och haft höga mål trots allt, jag tror det är det som gör att det har gått så bra som det gjort! Trots allt detta har jag tävlat många världscuper, 36a som bäst i år! Fantastiskt! Jag var ändå inställd på att det var fullt möjligt att jag skulle ta mig till OS tillsammans med stafettlaget. Om jag inte testat nya vägar och letat lösningar, skulle jag inte träffat alla underbara och duktiga människor som hjälpt mig på olika sätt att bli bättre! Även här, evigt tacksam till er!

Problemen jag har idag är nu att ryggen fortfarande är dålig, musklerna i ryggen krampar, vänster ben moler, det sitter även vid bröstryggen så andningen är tung, skinkorna är i krampläge och jag kan inte aktivera alla muskler korrekt och fortfarande lite "inflammation" kvar framför axlarna. Så att starta i dagens Östersundslopp gick tyvärr inte.

Det jag hoppas på nu är att hinna bli bra och att kunna tävla världscupen i Holmenkollen om knappt två veckor. Än är det inte kört!! Jag vet att det inte är optimala förutsättningar, men jag har gjort det förr så jag vet att det kan gå riktigt bra ändå.

En vacker dag kommer det lossna helt. Om det kan gå så här bra nu, då känner jag mig trygg i att jag kan gå hur långt som helst när jag är hel. Mitt mål är att stå höst upp på pallen under OS, och fastän det varit och är en jobbig tid, så har det gjort mig ännu mer övertygad om att jag kommer att fixa det!

Den dagen kommer jag omfamna framgångarna så hårt och med sådan lycka!!